Jag önskar att det fanns någon autodelete på övergivna sajter. Jag har åtminstone ett par gamla pinsamma reliker skräpande på konton som jag inte rört på en massa år och inte kommer åt...
Hmm, det är ju skillnad på en kyrkogård och så att säga "ödebloggar", övergivna platser.
Personligen tycker jag att det är viktigt med dessa minnesmärken som blir kvar efter verkliga dödsfall: värre är alla sajter etc som övergivits/glömts bort.
+1 på @torb, jag tycker det är mycket mer intressant fenomen att folk lever vidare i allra högsta grad på nätet, trots att hjärtat inte längre klappar (Some sweet, some sour).
Det handlade om avlidna människor (t.ex. självmord) och anhörigas svårigheter att komma i kontakt med sajtägare t.ex. Det finns ju en brist i att inte kunna bevisa att man är anhörig för en amerikansk sajt i långtbortistan.
Det är intressant, och det hände en vän till mig, vars mans lillebror dog i en olycka som dessutom var en mediasnaskis. Nej, snaskis är fel ord, men uppmärksammad. Då ville familjen ta bort hans facebookprofil men fick tji. de lyckades till slut, men det var väldigt komplicerat och föräldrarna mådde rätt dåligt över att journalisterna var och snokade på fejan.
Jag skrev mitt första testamente när jag var tio år och gömde det i mammas bokhylla, samt lade instruktioner om var det fanns i översta lådan på mitt skrivbord.
Kanske en något morbid tio-åring, men jag minns att alla mina skivor skulle delas ut till min bror. :)
Har en svart bok med lösenord nu så att närstående kan hantera saker om något händer.
(inlägget är från 2007)
Personligen tycker jag att det är viktigt med dessa minnesmärken som blir kvar efter verkliga dödsfall: värre är alla sajter etc som övergivits/glömts bort.
http://www.metro.se/se/article/2009/01/30/02/5223-45/index.xml
Kanske en något morbid tio-åring, men jag minns att alla mina skivor skulle delas ut till min bror. :)
Har en svart bok med lösenord nu så att närstående kan hantera saker om något händer.
Fortfarande morbid tydligen.